Hur mycket ska barn röra på sig? 60 minuter om dagen

Siffran är lätt att komma ihåg och lätt att missförstå. Den handlar inte om träningspass. Den handlar om hur ett helt dygn ser ut.

Av teamet på Scandinodes · Publicerad 31 juli 2026 · Uppdaterad 13 september 2026

Vad rekommendationen faktiskt säger

Den svenska rekommendationen för barn och unga 6–17 år har fyra delar. Det är den om 60 minuter som brukar citeras.

Den delen lyder att barn i genomsnitt bör vara fysiskt aktiva minst en timme om dagen på måttlig till hög intensitet, alltså rörelse som märks på puls och andning. En annan del handlar om intensitet: aktivitet på hög nivå och rörelse som stärker muskler och skelett bör ingå minst tre dagar i veckan. Det kan lika gärna vara hopp, klättring och sprintar i en lek som ett planerat träningspass. Om frågan är om den delen får vara riktig styrketräning har vi svarat på den i artikeln om barn och styrketräning. En tredje del handlar om det som händer däremellan: långa perioder av stillasittande bör brytas av och ersättas med någon form av rörelse.

Den del som är lättast att glömma är den om veckan som helhet. Barn bör vara fysiskt aktiva under hela veckan, både vardagar och helger. En vecka med ett enda intensivt träningspass och sex stillsamma dagar ser bra ut i kalendern men motsvarar inte det som avses.

Barn under sex år har ingen minutgräns

De 60 minuterna gäller från sex års ålder. För yngre barn ser den svenska rekommendationen annorlunda ut, och skillnaden är avsiktlig.

Riktlinjerna omfattar även barn 0–5 år, men utan siffror. Alla barn i den åldern bör ha möjlighet att röra på sig på olika sätt flera gånger om dagen. För spädbarn kan det handla om lek och rörelse på golvet i rygg- och magläge, för barn mellan ett och fem år om lek, aktiv transport, utevistelse och utforskande av olika miljöer. Om stillasittandet sägs bara att småbarn under vaken tid inte bör begränsas i sin rörelse annat än när det är nödvändigt, och att långa perioder i exempelvis barnvagn eller barnstol bör brytas av och ersättas med rörelse.

Att tiderna saknas är ett medvetet val. WHO:s riktlinjer för barn under fem år innehåller tidsatta rekommendationer för rörelse, stillasittande, skärmtid och sömn. När Folkhälsomyndigheten anpassade dem till svenska förhållanden togs tidsangivelserna bort, eftersom WHO:s rekommendationer för de yngsta barnen anpassades till det arbete som redan pågår här. Av samma skäl innehåller de svenska riktlinjerna inte heller någon rekommendation om sömn för den åldersgruppen. Stöter du på ett minutantal för treåringars rörelse är det alltså WHO du läser, inte den svenska rekommendationen.

För en förälder är skillnaden mindre dramatisk än den låter. Ett litet barn som får vara ute, ta sig fram självt den sista biten och ha golvyta att röra sig på kommer upp i sitt utan att någon räknar. Frågan är sällan hur många minuter det blev. Den är hur många gånger om dagen barnet fick chansen.

Vad timmen faktiskt gör

Rekommendationen säger hur mycket. Den säger sällan varför, och det är synd, för motiveringen är mer konkret än siffran.

Under uppväxtåren stärker fysisk aktivitet skelett och muskler och utvecklar motorik, koordination och rörelseförmåga. Barn och unga som är regelbundet fysiskt aktiva får enligt riktlinjerna bättre kondition, bättre kardiometabol hälsa (blodtryck, blodfetter, blodsocker och insulinkänslighet) samt bättre ben- och skeletthälsa. Där finns också minskade depressiva symtom och minskad risk för fetma. Och så en punkt som sällan hamnar i föräldrasamtalet: bättre kognitiva utfall, där skolprestation nämns uttryckligen.

Den punkten är värd att stanna vid. Rörelse konkurrerar i praktiken med läxor, instrument och allt annat en eftermiddag ska rymma. I riktlinjerna beskrivs den inte som något som tas från skolarbetet utan som något som stödjer det.

Åt andra hållet finns stillasittandet, framför allt det på fritiden. Det förknippas med ökad risk för fetma, sämre kardiometabol hälsa, sämre kondition, mindre sömn och sämre prosocialt beteende. Kopplingen till psykisk hälsa finns också, men den tycks bero på vad barnet gör medan det sitter, och det är särskilt skärmtiden som sammanfaller med depressiva symtom. En översikt som riktlinjerna hänvisar till landade dessutom i något oväntat: sambandet mellan att undvika mycket sittande och färre depressiva symtom var starkare än sambandet mellan tillräcklig mängd fysisk aktivitet och färre depressiva symtom.

Håller den slutsatsen är den enklaste åtgärden hemma inte ett pass till i veckan. Det är att bryta av de långa passen i stolen. Riktlinjernas huvudbudskap innehåller rörelsepauser på några minuter varje halvtimme, och den delen är skriven för alla åldrar snarare än för barn särskilt. Riktlinjerna noterar att nyttan av en rörelsepaus verkar vara oberoende av både ålder och vilken sorts rörelse det är.

Få barn når dit varje dag

I Folkhälsomyndighetens senaste mätning, Skolbarns hälsovanor 2021/22, uppgav 14 procent av de 11-åriga flickorna och 24 procent av de 11-åriga pojkarna att de varit fysiskt aktiva minst en timme om dagen den senaste veckan. Lägst ligger de 15-åriga flickorna. Under hela perioden sedan frågan började ställas 2001/02 har andelen som når en timme om dagen varit låg.

Innan du drar en slutsats av 14 och 24 är det värt att veta hur frågan är ställd. Den lyder Hur många dagar har du varit fysiskt aktiv sammanlagt minst 60 minuter om dagen under de senaste 7 dagarna?, och den redovisade andelen avser dem som svarat samtliga sju dagar. Riktlinjen anger ett genomsnitt. Ett barn som rör sig en och en halv timme sex dagar i veckan och vilar den sjunde uppfyller alltså rekommendationen med marginal och räknas ändå inte in i de 14 och 24 procenten. Talen mäter något strängare än det de ofta får illustrera, och de säger därför mer om hur jämnt rörelsen ligger över veckan än om hur många barn som når sitt mål.

Sedan mätningen innan syns ändå en rörelse uppåt bland pojkarna. Andelen 13-åriga pojkar som kom upp i en timme om dagen gick från 15 till 27 procent, och bland 15-åriga pojkar från 13 till 21 procent. För flickorna i samma åldrar syns ingen motsvarande ökning, och inte heller bland 11-åringarna av något kön. Könsskillnaden är alltså inte konstant. Den växer. Hur stor den är i uppmätta data, vad unga tjejer själva uppger hindrar dem och varför bilden vänder helt när de fem största lagidrotterna räknas bort har vi samlat i artikeln om varför flickor rör sig mindre än pojkar.

Självrapportering är dessutom osäker. När 11-, 13- och 15-åringar fick bära aktivitetsmätare under en vecka i den tidigare undersökningsomgången 2017/2018 uppgav omkring 13 procent av dem att de rört sig minst en timme varje dag. Mätarna visade 9,6 procent. Mätarna visade också att barnen var inaktiva ungefär 70 procent av tiden mellan klockan 7 och 23, lågaktiva omkring 20 procent, och rörde sig på minst måttlig nivå bara 10 procent av tiden. Den inaktiva tiden växte med åldern, från omkring 67 procent hos 11-åringarna till 75 procent hos 15-åringarna, och den var jämnt utspridd över skoltid, fritid och helg.

Här ligger nyckeln till att läsa rekommendationen rätt. Tio procent av sexton vakna timmar blir i genomsnitt drygt en och en halv timme om dagen. Det ovanliga är alltså inte att komma upp i en timme. Det är att göra det varje dag. Ojämnheten är själva problemet: några aktiva dagar bär hela veckan, och resten går åt till att sitta.

Siffrorna beskriver inte barn som blivit lata. De beskriver en vardag där skoldagen är stillasittande, avstånden körs i bil och det som konkurrerar om eftermiddagen är enkelt, roligt och kräver att man sitter ner.

Det finns en rad i riktlinjerna som är värd mer än siffrorna omkring den: lite fysisk aktivitet är bättre än ingen, och rörelse främjar barns och ungdomars hälsa även när rekommendationen inte nås. Riktlinjernas eget huvudbudskap är att all rörelse räknas, och att man börjar med små mängder och ökar gradvis. Det är inte ett tröstpris till den som missade timmen. Det är hur rekommendationen är tänkt att användas.

Skoldagen står för en tredjedel av rörelsen

Aktivitetsmätningen visade en sak till: skoldagen, alltså vardagar mellan klockan 8 och 16, bidrog med ungefär 35 procent av veckans samlade fysiska aktivitet på minst måttlig nivå. Tiden mellan klockan 8 och 16 rymmer idrottslektioner, raster och förflyttningar mellan salar, men också en hemväg eller fritidshemstid före klockan 16, och den stod alltså för omkring en tredjedel av den rörelse barnen faktiskt fick ihop. En av idrottslektionernas delar bär dessutom ett eget krav i kursplanen, och vi har skrivit om när barn ska kunna simma och varför starten spelar roll. Hur många timmar idrott och hälsa varje stadium ska ha anger timplanen, och vi har räknat på hur många timmar idrott barn har i skolan. Aktivitetsmätningen delade in tiden efter klockslag i tre perioder: skola vardagar 8–16, fritid vardagar 7–8 och 16–23, och helg 7–23. Skolvägen har alltså ingen egen kategori. Den hamnar i den ena eller den andra beroende på när den sker.

Läs siffran försiktigt: det är en andel av barnens verkliga rörelse, inte av rekommendationen. Ändå säger den något användbart. Eftermiddagen är inte hela slaget, och de vanor som upprepas tio gånger i veckan utan att någon behöver bestämma sig för dem (skolvägen till fots eller på cykel, rasten utomhus) väger tyngre över ett läsår än ett extra träningspass gör. Utomhus gör minuterna dessutom mer än en sak i taget, vilket vi har gått igenom i artikeln om hur mycket barn ska vara ute.

Så ser en timme ut i en riktig vardag

Ingen familj lägger 60 sammanhängande minuter på rörelse en vanlig tisdag. Rekommendationen förutsätter det inte heller. Det är summan under dygnet som räknas. En helt vardaglig onsdag kan se ut så här:

• Tolv minuter på cykeln till skolan, tolv hem igen.
• En rast där barnet faktiskt springer, kanske femton minuter.
• Promenaden till affären med dig, tio minuter.
• En kvart av något barnet gör för att det är kul: studsmatta, en boll mot garageväggen, jaga syskon runt huset.

Där är timmen, utan att ett enda pass har bokats. Det som gör den svår att nå är sällan brist på tid. Det är att varje del av den lätt ersätts av en skjuts, en stund inomhus eller en skärm.

Att den summan är svår att avläsa ur en klocka på handleden är en poäng i sig. Rekommendationen är formulerad i minuter och i ansträngning, och det är därför FYSS avråder från att använda stegräknare för att bedöma om ett barn når den. Vi har gått igenom vad de svenska källorna faktiskt säger i artikeln om hur många steg barn ska ta per dag.

Träning räknas, men bär inte hela veckan

Ett barn som tränar tre gånger i veckan får en bra grund, särskilt för den delen av rekommendationen som handlar om hög intensitet och om att stärka muskler och skelett. Men tre pass à en timme blir tre timmar av veckans sju. Resten avgörs på rasten, på skolvägen och på gården.

Statistiken visar samma sak från ett annat håll, och den är kontraintuitiv. Andelen skolbarn som tränar utanför skoltid minst fyra gånger i veckan har ökat i alla åldersgrupper sedan mitten av 1980-talet. I den senaste mätningen gällde det 31 procent av de 11-åriga flickorna och 41 procent av de 11-åriga pojkarna, och bland 13- och 15-åringarna drygt var tredje flicka och nästan hälften av pojkarna. Samtidigt har andelen som kommer upp i en timme om dagen legat kvar på en låg nivå hela perioden.

En kurva som stiger och en som ligger stilla säger något om var problemet sitter. Det är inte att svenska barn tränar för lite. Det är att vardagen mellan passen har blivit stillasittande, och träningen är för gles för att bära hela veckan själv.

Därför är det klokt att inte se den organiserade idrotten som lösningen på rörelsefrågan, utan som en av flera delar. Det tar också ner trycket. Ett barn som inte hittat sin idrott ännu är inte ett barn som misslyckas med sin hälsa, och ett barn som har hittat sin idrott behöver ändå en vardag som rör på sig. Vill barnet inte idrotta alls har vi skrivit separat om hur du får in rörelsen ändå. Funderar ni på att börja i en förening har vi skrivit om när barn ska börja med idrott, och varför åldern spelar mindre roll än vad träningen innehåller. Om ditt barn däremot redan tränar, handlar din roll mest om att skydda glädjen i det.

Skärmen är inte fienden, men den är konkurrenten

Folkhälsomyndighetens rekommendationer om skärmanvändning är formulerade just som en balansfråga: digitala medier bör inte tränga undan sömn, fysisk aktivitet, relationer, måltider och skolarbete. Det finns tumregler för hur mycket skärmtid som är okej i varje ålder, och sedan juni 2026 dessutom en rekommendation om hur gammalt barnet bör vara innan det får en egen smart telefon, som vi gått igenom i guiden om när barn ska få en egen mobil.

Två av myndighetens sömnråd är enklare att följa än de låter, och de påverkar både sömnen och nästa dags ork: skärmar används inte inför läggdags, och mobiler och surfplattor lämnas utanför sovrummet under natten. Det är regler som gäller hela hushållet, inklusive dig. Myndigheten påpekar särskilt att föräldrars egna skärmvanor påverkar barnens. Hur många timmar det handlar om i andra änden av dygnet har vi samlat i guiden om hur mycket sömn barn behöver.

Allt sittande är inte samma sak

Rådet att bryta långa stillasittande perioder läses lätt som att sittandet i sig är problemet. Så står det inte. Allt sittande är inte skadligt, och riktlinjerna nämner uttryckligen att sittande i samband med studier, läsning, pyssel och lek är viktigt för barns och ungdomars sociala och kognitiva utveckling. När WHO uppdaterade sina rekommendationer togs därför hänsyn till skillnaden mellan skärmtid och den totala tid som tillbringas sittande.

Den skillnaden är användbar hemma. Ett barn som sitter en timme med en bok, ett pussel eller ett ritblock gör något annat än ett barn som sitter en timme framför en skärm, även om stolen är densamma. Det som ska brytas av är de långa passen, inte stillheten.

Hur mycket det handlar om började mätas först nyligen. I undersökningsomgången 2021/22 fick skolbarnen för första gången själva ange hur stor del av fritiden de tillbringar sittande. Andelen som svarade att de sitter mycket eller nästan hela fritiden var lägst bland 11-åriga flickor, 33 procent, och högst bland 15-åriga flickor, 44 procent. Bland pojkarna låg den mellan 37 och 44 procent. Folkhälsomyndigheten sammanfattar det som att omkring en tredjedel av både flickor och pojkar tillbringar mycket eller nästan hela sin fritid sittande.

Frågan är ny, så det finns ingen tidsserie att jämföra med ännu. Men den beskriver fritiden, alltså precis den tid föräldrar rår över, och till skillnad från skoldagen är den förhandlingsbar.

Fem saker som faktiskt flyttar nålen

1. Gör skolvägen aktiv. Cykel eller promenad, hela vägen eller den sista biten. Det är rörelse som repeteras varje vardag utan förhandling. Undrar du när barnet kan ta den vägen på egen hand är svaret inte en ålder utan en bedömning av sträckan.
2. Bryt de långa stillasittande passen. Inte "sluta sitta", bara avbryt. Hämta något, gå ut med soporna, stå upp vid läxan.
3. Låt tre dagar i veckan innehålla något jobbigt. Hopp, klättring, backar, sprintar. Muskler och skelett behöver belastning, inte bara promenadtakt.
4. Rör dig själv, synligt. Barn kalibrerar mot vad hemmet gör, inte vad hemmet säger. Din egen rekommendation ser för övrigt annorlunda ut än barnets. Vi har skrivit om vad som gäller för vuxna, och hur du kommer i gång efter 40.
5. Räkna aldrig högt. Så fort rörelse blir en kvot barnet ska uppfylla har du bytt drivkraft, från lust till plikt. Håll siffran för dig själv och använd den bara som en kompass.

När barnet har en funktionsnedsättning

De svenska riktlinjerna innehåller inga separata rekommendationer för personer med funktionsnedsättning. Motiveringen är kort och värd att läsa två gånger: behovet av fysisk aktivitet är detsamma. Rekommendationen ändras alltså inte. Det är förutsättningarna som skiljer sig. Ett undantag lyfts fram: funktionell balansträning betonas som viktig genom hela livet för personer med vissa funktionsnedsättningar.

Folkhälsomyndigheten är tydlig med var problemet sitter. Det är sällan funktionsnedsättningen i sig som begränsar någon från att vara fysiskt aktiv. Snarare handlar det om hindrande faktorer i omgivningen, och vad som utgör ett hinder varierar både mellan olika funktionsnedsättningar och mellan individer. Vanliga hinder är bristfälliga anpassningar av den fysiska och sociala miljön, ekonomisk otrygghet och brister i delaktighet och inflytande. Att fritidshjälpmedel behöver bekostas av individen själv är ett av dem. Ett annat är att det finns få specialanpassade alternativ, vilket bland annat gäller vid neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

För den här artikelns räkning får det en konkret följd. Skolvägen, en av de rörelser som annars upprepas varje vardag utan förhandling, är inte tillgänglig för alla. Går det inte att gå eller cykla till skolan, med eller utan hjälpmedel, behöver barnet i stället möjlighet till fysisk aktivitet i andra sammanhang under dagen. Då är det inte barnet som ska anpassa sig till timmen. Det är dagen som ska ge fler tillfällen.

Riktlinjernas huvudbudskap gäller alla barn: de bör ges säkra och jämlika möjligheter att medverka i fysiska aktiviteter som är roliga, erbjuder variation och är lämpliga och anpassade utifrån ålder och funktionsförmåga.

När du ska vara uppmärksam

Rörelse är i regel ofarligt, och nyttan väger tyngre än riskerna. Men om ditt barn har ihållande smärta, återkommande huvudvärk, andningsbesvär vid ansträngning eller en trötthet som inte går över med vila, då är det en fråga för vården, inte för fler minuter. Prata med skolsköterskan eller ring 1177. Detsamma gäller om barnet drar sig undan all rörelse på ett sätt som känns nytt.