Varför rör sig flickor mindre än pojkar? Så ser gapet ut

Den tyngsta siffran är uppmätt med rörelsemätare, inte självskattad. Skillnaden syns redan före puberteten, och den ser olika ut beroende på vilka idrotter man räknar med.

Av teamet på Scandinodes · Publicerad 18 augusti 2026

Skillnaden är uppmätt, inte uppskattad

Det mesta som skrivs om barns rörelse bygger på vad barnen svarar i enkäter. Här finns något bättre. Folkhälsomyndigheten har sammanställt svenska studier där barn mellan 4 och 17 år burit rörelsemätare, alltså där rörelsen registrerats i stället för att uppskattas.

Bilden är entydig. Pojkar ägnar genomgående mer tid åt pulshöjande fysisk aktivitet än jämnåriga flickor. Störst är skillnaden vid nio års ålder, då pojkarna rör sig 21 minuter mer per dag. På en vecka blir det nästan två och en halv timme.

Efter nio års ålder finns dessutom tendenser till att flickor är mer stillasittande än pojkar. Där är skillnaden störst vid 15 år, med drygt en halvtimmes mer stillasittande per dag.

Två saker gör de här siffrorna tyngre än vanliga enkätsvar. Mätarna registrerar all rörelse under vaken tid, inte bara den barnet kommer ihåg. Och i sammanställningen kommenteras bara skillnader som är statistiskt säkerställda. I den mätning där barn både bar rörelsemätare och fick svara själva gick andelarna isär: omkring 13 procent uppgav att de nådde en timme varje dag, medan mätarna visade 9,6 procent. Vi har gått igenom hela den räkningen i guiden om hur mycket barn ska röra på sig.

Gapet finns före puberteten

Den vanligaste förklaringen man hör är puberteten. Faktabladet nämner den inte alls, och den största uppmätta skillnaden i rörelse ligger vid nio år, alltså före puberteten för de allra flesta barn.

Det är värt att stanna vid, eftersom förklaringen styr vad man gör åt saken. Är gapet något som uppstår i tonåren räcker det att rikta insatser mot tonåringar. Ligger den största skillnaden redan hos nioåringarna gör det inte det.

Vad som ligger bakom säger källorna ingenting om. De hinder ungdomar själva beskriver, och som vi går igenom längre ned, är hämtade från intervjuer med 13- till 18-åringar och säger därför inget om nioåringar. Källorna beskriver alltså mönstret. De förklarar det inte, och det är två saker värda att hålla isär.

Barnen säger samma sak själva

Enkätsvaren pekar åt samma håll som mätarna. I Folkhälsomyndighetens undersökning Skolbarns hälsovanor 2021/22 uppgav 14 procent av de 11-åriga flickorna och 24 procent av de 11-åriga pojkarna att de varit fysiskt aktiva minst en timme om dagen den senaste veckan. Lägst ligger de 15-åriga flickorna.

Det som hänt sedan mätningen innan är minst lika intressant. Bland 13-åriga pojkar steg andelen från 15 till 27 procent, och bland 15-åriga pojkar från 13 till 21. För flickorna i samma åldrar syns ingen motsvarande ökning. Gapet är alltså inte en konstant som ligger och skvalpar. Det växer, och det växer för att pojkarna har ökat, inte för att flickorna har minskat.

Träning på fritiden följer samma mönster men är jämnare. Andelen som tränar utanför skoltid minst fyra gånger i veckan är 31 procent bland 11-åriga flickor och 41 procent bland 11-åriga pojkar. Bland 13- och 15-åringarna är det drygt var tredje flicka och nästan hälften av pojkarna.

Notera vad frågan mäter. Den gäller all träning utanför skoltid, både i förening och på egen hand. Skillnaden finns alltså både i träningen på fritiden och i den totala vardagsrörelsen. Ett gap som bara hade funnits på föreningens träningstider vore ett föreningsproblem. Det här är större än så.

I föreningsidrotten avgörs gapet av vilka idrotter som räknas

Riksidrottsförbundets statistik för 2023 ser vid första anblicken ut att bekräfta den enkla bilden. Av knappt en miljon unika deltagare i åldern 7 till 25 år var 43 procent flickor och 57 procent pojkar. Flickorna stod för 39 procent av deltagartillfällena och deltog i genomsnitt i 54 gruppaktiviteter under året, mot pojkarnas 63.

Underrepresentationen växer dessutom med åldern. Räknat per 100 invånare motsvarar antalet deltagande flickor omkring 90 procent av pojkarnas antal i åldrarna 7 till 12 år. Vid 15 år är siffran 80 procent, vid 18 år 65 procent, och därefter planar den ut kring 60.

Sedan kommer siffran som vänder på hela resonemanget. Fem lagidrotter dominerar statistiken: basket, fotboll, handboll, innebandy och ishockey stod 2023 för 65 procent av alla deltagartillfällen, och fotbollen ensam för 40 procent. Räknar man bort de fem och tittar på alla andra idrotter tillsammans är flickorna klart fler än pojkarna i de yngre åldrarna, ända upp till 17 år.

Läs den meningen en gång till. Det som ser ut som att flickor deltar mindre i föreningsidrott är till stor del att de fem största lagidrotterna är pojktunga och samtidigt så stora att de färgar totalsiffran. I resten av idrotts-Sverige är förhållandet det omvända upp till 17 års ålder.

Det finns en gräns för vad statistiken kan säga. Den bygger på LOK-stödet och mäter den närvaro föreningar rapporterar in för gruppaktiviteter, hos föreningar anslutna till ett specialidrottsförbund inom Riksidrottsförbundet. Ett barn i en privat dansstudio eller i en klubb utanför förbundet finns inte i siffran alls. Statistiken mäter alltså varken medlemskap eller rörelse, vilket är värt att minnas innan man drar slutsatser om barns intresse ur den.

Vad unga tjejer själva uppger hindrar dem

Folkhälsomyndigheten har låtit Karolinska Institutet intervjua 87 ungdomar mellan 13 och 18 år i fokusgrupper, i Stockholm och i Falkenberg, i områden med olika socioekonomiska förutsättningar. Flera av de hinder som kommer fram är könade.

Otrygghet är ett. Ungdomarna beskriver att de avstår från vardagsrörelse och fritidsaktiviteter när utebelysningen är dålig eller när de är rädda för att utsättas för våld och kriminalitet. Det senare är vanligare bland unga tjejer och bland unga i socioekonomiskt utsatta områden. En del beskriver att de själva inte är rädda men begränsas av föräldrarnas oro.

Kroppsnormer är ett annat. Det är vanligt att avstå från fysisk aktivitet för att man känner att man inte har en smal eller muskulös kropp.

Sedan finns föreställningarna om vilka idrotter tjejer respektive killar bör ägna sig åt. De begränsar åt båda hållen. Exemplet ungdomarna själva ger i studien handlar om att väldigt få killar går på dansen, och att de som stannar borta kanske är rädda för att bli retade.

Tydligast blir det kring gymmet. Många tjejer har erfarenhet av ovälkomna blickar och kommentarer där. De beskriver ett behov av att få träna i en trygg miljö, ibland en miljö för bara tjejer. "En massa män sitter och kollar på en på gymmet", som en av ungdomarna i Stockholm uttrycker det. Bland ungdomarnas egna förslag på åtgärder finns tjejgym, även för dem under 18 år.

De här hindren är inte de enda. Avgifter, utrustning, långa skoldagar och skärmar återkommer i samma studie oavsett kön, och den listan har vi gått igenom i artikeln om barnet som inte vill idrotta. Poängen här är att några av hindren träffar tjejer hårdare, och att inget av dem handlar om bristande intresse.

Kroppsuppfattningen går åt olika håll

Skolbarns hälsovanor mäter också hur barn ser på sin egen kropp, och där skiljer sig mönstret mellan flickor och pojkar. Bland 11-åringarna tycker 59 procent av flickorna och 70 procent av pojkarna att de är lagom. Vid 15 år har andelen sjunkit till 45 procent bland flickorna och 51 procent bland pojkarna.

Riktningen skiljer sig också. Bland flickor ökar andelen som tycker att de är för tjocka från 29 till 43 procent mellan 11 och 15 års ålder. Bland pojkar ökar i stället andelen som tycker att de är för smala, från 14 till 25 procent. Över tid har andelen 11- och 13-åriga flickor som tycker att de är lagom minskat, medan andelen bland pojkar varit oförändrad i alla tre åldrarna.

Här är det viktigt att inte dra en tråd som källorna inte drar. Undersökningen mäter kroppsuppfattning, inte hur den påverkar rörelsen. Kopplingen mellan de två kommer från något annat håll: från ungdomarna själva, som i intervjustudien uppger att de avstår från fysisk aktivitet av rädsla för hur kroppen ska bedömas. Att de två sakerna hänger ihop är alltså ungdomarnas egen beskrivning, inte en uträkning ur enkäten.

Stillasittandet byter plats med åldern

Ett sista mönster är lätt att missa, för det vänder på vägen. I undersökningsomgången 2021/22 fick skolbarnen för första gången ange hur stor del av fritiden de tillbringar sittande. Lägst andel som sitter mycket eller nästan hela fritiden hade de 11-åriga flickorna, 33 procent. Högst hade de 15-åriga flickorna, 44 procent. Pojkarna låg mellan 37 och 44 procent i alla åldrar.

Vid 11 år sitter alltså flickorna minst av alla. Vid 15 sitter de mest. För 15-åringarna pekar rörelsemätarna åt samma håll, med drygt en halvtimmes mer stillasittande per dag för flickorna än för jämnåriga pojkar.

Metoderna sammanfaller alltså i 15-årsänden. Själva vändningen vid 11 år syns däremot bara i självskattningen, medan mätarna beskriver en tendens som börjar redan efter nio års ålder. Det som står stadigt oavsett metod är 15-årsläget: någonting händer fram till dess som träffar tjejer hårdare, och det sammanfaller i tid med både kroppsuppfattningen och de hinder ungdomarna själva beskriver.

Vad du kan göra som förälder

1. Titta bortom de fem stora. Utbudet där ni bor speglar sällan hela bredden, och statistiken visar att bilden vänder helt så fort man lämnar de största lagidrotterna. Har ni bara provat det som är störst i föreningslivet på orten har ni provat en liten del. Vi har skrivit om hur man väljer och när man börjar.
2. Ta reda på om det är otryggheten. Belysning, sällskap och vägval är sådant som faktiskt går att ändra på, till skillnad från "vill inte". Handlar det om vägen till träningen finns mer att hämta i vår genomgång av när barn kan ta sig fram på egen hand.
3. Väg in din egen oro. En del av ungdomarna i studien är inte rädda själva utan begränsas av sina föräldrars rädsla. Det är inte en anklagelse, det är en påminnelse om att din bedömning av risken är en av gränserna barnet lever med.
4. Kommentera inte kroppen. Varken din egen eller barnets, varken beröm eller oro. Kroppsnormer är ett av de hinder unga själva lyfter, och kommentaren behöver inte vara elak för att fastna.
5. Låt rörelsen få vara ostrukturerad. Rekommendationen gäller all rörelse, inte bara den som sker i en hall med en tränare. En promenad, en dans i köket och en cykeltur räknas lika mycket som ett pass.

Om barnet redan är på väg bort från sin idrott är det en annan fråga än den här artikeln svarar på, och den har vi tagit i genomgången av vad som ligger bakom när ett barn vill sluta.

När du ska vara uppmärksam

Det mesta i den här artikeln är statistik, och statistik säger ingenting om just ditt barn. Men om du ser att barnet undviker måltider, tränar för att kompensera för vad det har ätit eller pratar om sin kropp på ett sätt som oroar dig, då är det en fråga för vården och inte för fler minuters rörelse. Prata med skolsköterskan eller ring 1177.

Detsamma gäller om barnet drar sig undan aktiviteter det tidigare tyckte om, på ett sätt som känns nytt.